För snart ett år sedan fick Uppsala en ny invånare. Ida.

Ida och jag träffades för 5 år sedan när vi var på samma humanistiska konfirmationsläger. Efter lägret började vi skriva brev till varandra. Jag minns hur glad man blev när det låg ett brev i brevlådan. Hur man funderade på om man skulle slita upp det så fort som möjligt eller om man skulle försöka hålla på det ett tag till bara för att ha något riktigt bra att läsa innan man somnade. Hon bodde då många mil härifrån. Hon var här några gånger och jag där. Efter gymnasiet bestämde hon sig för att flytta till min stad och läsa på universitetet här. Det visade sig vara ett mycket bra beslut. Förra hösten när vi lagade mat hemma hos mig, hur vi cyklade ut till röda korsets utförsäljning och sedan gick över till Ikea och fikade. När vi gick på konsert, bio eller spelade spel hemma hos henne med hennes vänner. Någon gång under hösten blev Ida bara Ida, inte Ida från konfirmationen. Jag minns knappt hur hon var då. Julen var konstig, konstigt att hon inte längre var i min stad.

Men hon kom tillbaka till vårterminen som tur var. Vi fikade och dissikerade pojkar. Som samtalsämne alltså. Romantiska middagar för två. Vi var. Sista april var riktigt roligt, vi charmade alla. Som vanligt. När vi drar i gång när vi är ute bland folk tittas det alltid lite snett med ett litet leende på oss. Antingen ser vi lustiga ut eller så har någon hört något av allt underbart roligt som förekommer i våra konversationer. Sommaren har till stora delar varit Ida. har inte träffat många andra, men Ida får mig alltid på bra humör och förstår hur jag tänker och känner. Säger det jag tänkt säga innan jag ens sagt det. Eller samtidigt. Igår sa vi hejdå, hon ska åka till Afrika och komma hem igen lagom till jul. Jag cyklade gråtande hem i natt, kände mig mer ensam än någonsin. Jag hatar hejdå-n. Jag klarar inte av sådant.

Vad ska jag göra av all min tid tills hon kommer hem igen?!