Kings of convenience

Jag är tillbaka. Antar jag. Mest för att jag fick ett behov av att skriva några rader som antagligen inte gör någon gladare förutom möjligtvis mig själv. Just för att jag få skriva bort det. Då kanske det slutar att finnas. Hoppas jag innerligt men vet lika mycket att det inte kommer försvinna möjligtvis minska lite. Men jag är antagligen precis lika hopplös efter detta. Men nog om det.

Jag har inatt kommit hem efter en vecka på västkusten. Det innebär väldigt mycket tid att fundera, tänka och analysera. Vilket aldrig brukar bli bra. I vanliga fall brukar jag ha fullt tillräckligt mycket tid att göra just dessa saker.

Som väldigt ofta upptas mina tankar av kärlek. Jag tror att detta beror på att jag faktiskt är en hopplös romantiker och kanske fortfarande väntar på prinsen på den vita hästen. Trots att jag nog skulle bli livrädd och springa åt andra hållet om det väl skulle hända. Men den stora frågan jag ser är...

Varför är vissa människor aldrig ensamma medans andra alltid är det? Ligger det i personligheten? Vem är det starkare då? Den som vågar vara själv eller den som vågar att riskera ett trasigt hjärta för att få vara lycklig nu? Jag skulle gärna säga att de som vågar vara själva är starkare för att jag tillhör kategorin om aldrig är i en relation. Dock inte sagt att jag aldrig har kärlekstrubbel, för det lyckas jag med att ha konstant och för jämnan. Annars står dem och väntar runt hörnet. Men jag börjar mer och mer tro att det är kategori två som är starkast. Om man måste ha en starkare kategori...

To be continued. För jag insåg att jag måste samla mig för att fortsätta detta utan att dra iväg allt för mycket åt något håll.