evil-interpol

idag är jag så känslofylld att jag nästan spricker. vilket faktiskt får mig glad! trots att alla känslor kanske inte är positiva så mår jag bra! jag känner, alltså finns jag. eller vänta..var det så? i alla fall tyder det på att jag faktiskt kanske inte har ett hjärta av sten i alla fall.

det känns som dagen är både slutet och början på nåt annat. det känns så bra. lite avigt och tråkigt, nästan lite sorgligt men ändå såå bra.

jag kanske skulle förklara lite närmare. idag var sista dagen på byggkursen. vanliga sista dagar på kurser brukar kanske inte vara så speciella. men tjaa. det är speciellt när man plockar undan så mkt saker och verkligen städar undan nånting som varit nu i sex eller sju veckor eller vad det nu är. tidsuppfattningen har upphört. man har levt i en annan värld. gå upp oanständigt tidigt, dragit på sig kläder och rultat iväg till bussen för att komma till skolan oanständigt tidigt och byta om till snickarbyxor och stålhätteskor och känna sig lite lagom ofräsch. för att ´jobba hela dagen för att komma hem runt fem helt slut och typ däcka framför tvn eller datorn för att gå och lägga sig oanständigt tidigt. helt slut. men det har ändå haft sin charm.

dessutom vet jag inte om jag är mogen för att komma tillbaka till klassen. och allt som måste vara färdigt för snart är det student ju! så tokigt att jag inte förstår. jag tänkte att så länge byggkursen fortfarande går är det ingen fara. men guess what?! det är slut nu. fara stundar!

och stressen kommer krypande runt hörnet.